Ett glas som i slow motion faller ur sitt grepp, sakta sakta mot marken. Innehållet som sveper över kanten i dunsen och sprickan som kommer från botten där det tog i.
Precis så, så sprack det högst upp i den högra bågen, där det kröner sig som välvningen på din armorbåge som jag tidigare känt på. Knaster, och det krakelerade sig i bröstet. En fysisk smärta jag inte känt på år, var kom den ifrån?
"Jag ska bara kissa", säger jag när det väller över. Jag vet inte om det är av chock eller bara ren förvåning av min egna reaktion kring dina ord som får mig att reagera likt all pollen i luften. Jag får ta mig över bröstet,
torka mig om kinden och frågar mig i spegeln; hur kan det ens kännas så mycket för någon jag inte ens känner?
"Jag mår inte så bra", säger jag när jag kommer ut. "Jag ska nog går". Förlåt, säger du och jag kan inte uttala ett ord till mer, utan går ner ner ner för backen med krönet och ser dig inte mer.
0 kommentar(er)
