"Eva, det är din dotter i telefon!"
Jag kan fem nummer i huvudet. Utantill. Mina föräldrars hemnummer, farmor och farfars, min barndomskompis dåvarande hemnummer, mitt mobilnummer och numret till mammas jobb.
De liksom sitter i fingrarna. Behöver inte ens läggas in i telefonen. Och jag behöver inte ens presentera mig, för de vet ändå vem Lisen är.
Dottern som alltid kom på oannonserade besök. Alltid med kluvna toppar som inte sett en kam på ett par dar.
"Kan jag få skjuts av dig hem?" Brukade jag smyga fram mitt i klippningen och fråga. Få ett svar om att hon inte slutar än, och jag, ja jag vet. Jag har med mig en bok, brukade jag svara och gå igenom salongen med avtoppade strån längs med stolarna till
det lilla lilla fikarummet utan fönster. I skåpet ovanför vasken ligger havrekakor doppade i choklad. På tå norpar jag en från plastburken, lägger ryggan på en tom stol och lyssnar på sorlet av okända människor som blir berörda och rörda.
"Vill du ha en kaffe?" Mamma kommer in med en pappmugg när kunden är klar. Kaffe med vitt. Svagt, syrligt och med en mjölig känsla när det landar i gommen. Det smakar egentligen inte gott. Eller som kaffe med mjölk. Men maskinen har nog alltid funnits
där. Något som består, tillhör besöken till frisören. Något jag alltid dricker till kakan, med något att läsa i väntan. Tänk, att saker som aldrig ändras kan vara så uppskattat, ändå.
0 kommentar(er)
