baralisen

Det gnisslar till i spåret när vi når höjden på Göta älvbron. Solen dalar ner bakom Älvsborgsbron och kranarna, med ett varmt orangerosa baktikfärgat himlavalv om sig. Ett hjärta pulserar på byggnaden bakom ställningen av den nya Hisingsbron. Och jag, jag håller i mig i räcket när spårvagnen kränger till i svängen ner mot Lilla Bommen, Brunnsparken och Valand. 

 

Där hoppar jag av, kollar på klockan, och säger tyst "fan också" och går med snabba korta steg uppför Avenyn med Poseidon i sikte. För första gången på vad som känns en evighet, men kanske mer är ett halvår, så har jag en tid att passa. Och jag är sen. 

 

Det är mer folk utanför hemmen än jag trodde. Sitter innanför glasen på restaurangerna och vid fönstren i barerna. En stilla normalitet lägger sig i stegen, ju närmare jag kommer mitt mål. Så är den där, röd och lysande. Roy-al.

 

Himlen har nu hunnit bli djup tekoppsblå och får hela fasaden att kännas filmisk. Det plingar till när dörren går upp. Guldräcke, trappa, högt i tak och en spegelvägg som får den lilla éntrens atmosfär att kännas exklusiv och betagen. 

 

"Är det du som är Lisen?" frågar hon bakom kassan. Innan jag hinner svara, svarar mannen bredvid.

"Lite imponerad blev du nu va?"

 

Lite paff svarar jag ja och ber om en kopp kaffe, får hela muggen full och två klädda chokladhjärtan i handen. 

 

"Det var faktiskt bara slutledningsförmågan, för du är sist på tur och får skynda dig. Filmen börjar om två minuter." svarar hon leende och jag tackar för kaffet, för den köpta pinen, för choklad och för besöket. Framförallt för biobesöket.

 

278 platser ekar tomt i salongen.

 

Sju främlingar och jag sitter på den internationella kärleksdagen ensamma ihop, under en världspandemi, och ser vyerna av ett förflutet som vi hoppas snart blir vår gemensamma framtid.