baralisen

I måndags tänkte jag "nu är det precis en vecka sen vi två blev var och en".

 

Veckan som var, var oändligt lång. Som att tiden ville göra sig påmind om att du nu inte längre var i den och det då blev luckor mellan klockslagen.

 

Under 168 timmar från vi sa hejdå fyllde jag tomrummet med thaimat och Pontus i sängen, var extra tidig till jobbet för möten, gick på quiz och slog lagrekord, hade Ebba som substitutsked, åt långa frukostar mellan lakanen, gick på bio, drack öl på AW, träffade bror, fikade med bror, pussade på Ebba, åt pasta, prommenerade längs med hela Botaniska, gick med pappersinsamlingen som tittat på mig varje dag i ett halvår och bytte ut sommargarderoben till vinterkläderna där allt är i svart. På något vis hann jag till och med få in fyra joggingpass och åt lite glass. 

 

Sju dagar sen vi sa hej då i dörröppningen. I takt med att du gick nerför trappen så kom även hösten. Med regnet, och det bara vräker ner utanför.

 

Ner ner ner. 

En känsla av tyngdlöshet, klarhet och lugnt hålla andan under ytan. Ser mitt hår bölja i det blå. Tyst, omfamnade, bart.

Du och jag en torsdag i slutet av maj, du höll din svarar-först-garanti, jag var sen in med min sorti.

"Under ett träd, i skuggan, står en man, i svart tröja. Det är jag" skrev du i skuggan av Kungsportsplatsen när jag kom kisandes från Nordstan. Det var även under ett träd när det första färgade lövet föll som det föll för mig att jag föll för dig. 

Och det var fint på alla sätt det kan va, om än att fallet bara kom för mig och inte dig trots att alla löven fortfarande faller till backen i regnet som fortfarande rinner och rinner ner.