Men för att backa tillbaka till hur lång en månad kan vara så började årets första dag i en säng på södra Öland. De första dagarna gick sedan till Lindalet, till Kalmar och med tåget till Göteborg.
Ett par dagar senare packades väskan om och tåget gick norrut till hufvudstaden. En förvirring och vilseledning senare hittades det till rätt pendeltåg och tadha var jag i Sollentuna!
Efter långhelgen i storstaden blev det vardag igen. Gebege. Pinnstolsjobb, Friskispass och bokläsning. Och så en dag skulle jag träffa Moa och Julia för första gången på flera månader. Hade haft en riktigt bra dag. En onsdag. Efter långdragna
svackor med imposture-syndrom kändes det äntligen rätt gött igen.
Vi drack öl i en suspekt bar. Gick vidare till Tullen, beställde kött och potatis, en till öl och ringde upp föräldrarna som jag hade missade samtal ifrån.
— Jag hoppas inte jag förstör din kväll, men Micke har varit med i en bilolycka.
— Micke? Min bror Micke?
Det var i chock när det sades, chock när det hördes och chock när jag gick tillbaka till bordet för att bli serverad högrev med pepparrotspure.
Därefter har bilen gått från kust till kust, oändliga antal tårar har fällts och en del av hjärnan tillsammans med januaris tidsuppfattning tog en paus.
För en vecka sen sa bror att han absolut inte ville ha oss hökandes i lägenheten när vi påbörjade vår veckas ledighet. För den årliga skidsemestern, som snart är en tradition om det fortgår. Så efter lite om och mycket men satte vi oss andra i bilen.
Pjäxade på, tumlande i backen och stakande i spåren. Och vi hade en liten uns kollektiv lögn om att vi har kontroll efter att ha genomfört planerade planer och kunde för ett ögonblick släppa tanken om att allt kunde varit riktigt jävligt
ofattbart.
Igår kom vi hem från Kläppen. Min bror rehabar i lägenheten. Och allt blev annorlunda men nu börjar vi igen.
31 dagar har januari men känns som hela 2021.
0 kommentar(er)
