baralisen

Ni vet såna där dagar när minuter helt plötsligt är eviga och en hinner med så jäkla mycket? En sån dag hade jag i fredags. Med en stark ambition av att jag lovat mig själv att skriva minst en gång i veckan så påbörjade jag ett inlägg om detta. Men efter 6 929 tecken och enbart var framme vid troskrisen klockan 18:09 i fredags så kände jag... nej. Det här går ikke.

 

Så, nu sammanfattar vi. Fredagen var ett tydligt tecken på pandemins spår - men på ett gulligt sätt. Jag var helt enkelt överväldigad över varje litet ögonblick av interaktion under dagen. Hade liksom en go känsla i magen för att det skulle bli en bra dag tidigt, som sen då bara växte och växte för varje liten vardagsgrej jag en gång i tiden tagit för givet som nu kändes så jäkla mäktigt. Så låt mig dra ned tecknerna till punkter, av vad jag gladerligen fick uppleva i fredags (och resten av helgen).

 

FREDAG

 

• klev utanför lägenheten in i offentligheten för första gången på ett tag. Skrev detaljrikt hur jag fick ögonkontakt med en person, insåg att jag inte visste vad jag hade på mig, om jag ens sett mig i spegeln under dagen, att det jag såg inte var på en skärm och att Outnorthpaketet som skulle skickas tillbaka var halva min storlek. Allt detta på fem minuter i en kö i Coops förbutik.
• hann tvätta (och vika tvätt, vem gör ens det samma dag?)
• hämtade upp två böcker på bibblan
• fick stresspåslag på HM i en troshärva pga troskrisen som varit anledningen till veckans tvättid
• fick ännu ett stresspåslag på väg ut från HM då butikspersonalen inte lyckades larma av prislapparna. "Ryck. Dem" svarade jag sammanbitet efter att det börjat tjuta när jag klivit ut från butiken
• grät av glädje inne på Ölstudion (Öl-Systemet). Skrek "NI HAR ÖL PÅ TAP?!" och grät lite till och tappade det nästan vid åsynen av öl på kylning. 
• samtidigt som Jonthe berättar om Theas kaskadspya och akutbesök, halar jag fram plånboken gömd bland finöl och troshärvor, lägger ifrån mig ölplanchen, funderar varför jag håller så mycket grejer i händerna och varför jag drar upp och ned dragkedjan i fickan och köper halvfabrikatscroissanter när någon ropar "Hörru, dina vantar". Med ryggsäcken halvöppen på ena axeln, croissanter i ena handen, ölplanch och mobil i andra mim-tackar jag Hörru-mannen bakom mig och säger "Herregud vilken natt, hur gick det?" och lämnar dagens andra Coop-upplevelse bakom mig
• fick quesadillas, drack golden ale, suröl och körsbärsporter till chokladcroissanterna väl hemma hos Simon och Ida där jag excallterat berättade om dagens eskapader!